Att bo

Folk måste ju bo. Vill man bo utanför stan finns det många mysiga hotell och agriturismi i byar och vingårdar. Vår filosofi för våra resepaket är att våra gäster får en kick av naturen och byarna under dagen, men kan gå ut i kvällslivet på caféer och restauranger i stan utan att behöva ta en taxi hem till något agriturismo flera kilometer utanför stan. 

Hur väljer man då hotell? Är de dyrare och lyxigare bättre att bo på? Vi har valt efter karaktär och trevliga människor. Ibland kan nog t o m enkla hotell upplevas som bättre än dyra just för att atmosfären och människorna är viktiga. 

Populärt vincafé i Alba vid ett av de äldsta medeltida husen

Syrran och jag gjorde ett besök på ett 4-stjärnigt, relativt nybyggt och modernt hotell som vi hade i åtanke att också kunna anlita, men vi tittade på varandra när vi gick ut därifrån till våra väntande cyklar och Helenes blick sa att hon och jag var helt överens. Jag tror t o m att jag öppnade munnen först sen och sa: ”Det var det fulaste, kallaste, tråkigaste, ”blip” (=svordom) hotell jag har sett. Kommer aldrig att vilja att våra gäster ska bo där!” 

Alla uppskattar vi olika saker. När kunder ringer och ber oss hjälpa till med hotellbokningar är det 2-4-stjärniga hotell, pensionat och agriturismi vi har anlitat. De enklaste har i alla fall vänlig personal och något personligt över sig. Det 4-stjärniga vi anlitar till våra paket är lite retro, men det har karaktär och atmosfär och personalen är proffsig, mycket vänlig och varm. Frukosten är riktigt bra och ger både goda, nyttiga och många alternativ. 

Enkelt, men med vänliga signoror!

Ett hotell som jag själv ofta har bott på drivs av signora Luciana. Det är kitschigt, utan air conditioning, fast charmigt! Framförallt är la signora och hennes anställda rara och tillmötesgående, särskilt signor Maurizio, som nog tar hand om alla hotellets sysslor. En gång var han t o m signoran! Helene och jag hade aldrig träffat signora Luciana och skulle lämna hotellet och gick till receptionen där Maurizios hustru befann sig. Hon ville inte ta betalt utan sa att vi måste betala till la signora. ”Var är hon?” undrade vi. ”Hon gick nyss till rummen för att städa.” ”Jamen”, sa vi, som precis hade mött hennes man i trappan upp till rummen, ”det var ju signor Maurizio … ” ”Ja, ja!” utbrast hon. ”Det är han! Det är han!” Förbryllande och komiskt på en och samma gång - signor Maurizios uppenbarelse är långt ifrån en signoras … 

Den verkliga signoran blev däremot så glad över att se mig och min väninna förra året att hon önskade oss välkomna med en flaska spumante och sen fick andra inbokade vänner till oss också en välkomstspumante. Marknadsföring … ? Ja, trevlig marknadsföring!

Ett annat hotell ligger på andra våningen över ett konditori. Inget saknas i rummen även om de är spartanska, men hotellets lilla förtjusande frukostrum ligger i direkt anslutning till caféet på bottenvåningen! Det doftar alltid gott av kaffe i huset just därför och bakverken är moderna, vackra och ser verkligen syndigt smaskiga ut.

Det är karaktär och människor som gör det! - tycker jag och syster i alla fall!

Anna