Hitta egna pärlor att cykla till - kanske Pollenzo?

Det finns många trevliga cykelsträckor bland kullarna, från en vingård till en annan, från en by till en annan. Våra cykel-resenärer har verkligen uppskattat sin vistelse i Piemonte och hittat egna pärlor. 


Vi skulle utforska området lite och tänkte kombinera det med att ta oss till företaget som vi numera importerar tryffelprodukter ifrån. Om jag skrev för en tid sen att vi har gått vilse men varit rätt ute och cyklat, så kan jag avslöja att vi också har varit ute och cyklat … så fel … så fel … Vår cykeluthyrare i Alba sa att det var fint att ta sig till tryffel-företaget en rätt lång omväg längs floden. Den sträckan är inte så kuperad och vi tänkte att det skulle bli en fin cykeltur.


Det hade regnat en tid innan vi kom dit (tror det var samma vår vi vandrade vilse) så när vi lämnade de små asfalterade och grusade vägarna in till cykelstigen längs floden blev det ganska jobbigt. Terrängen var inte särskilt tillmötesgående. Vissa snuttar gick det inte att cykla igenom, så vi fick dra oss och cyklarna i gyttjan istället. Andra delar var omlagda och otydligt markerade och ledde oss åt fel riktning.

Varken jag eller Helene var i så särskilt god fysisk form då egentligen och Helene var dessutom ganska förkyld. Det var lunchtid och energin var verkligen helt slut. Men så stod vi vid ett vägskäl plötsligt som sa att vi var bara en kilometer från Pollenzo på asfalterad väg. Pollenzo är idag känd för att Slow Food-organisationens (http://www.slowfood.com) universitet är beläget där. (http://www.unisg.it/welcome_eng.lasso)

Väl i Pollenzo verkade det helt dött. Fast så ser det ju faktiskt ut under lunchtid – alla är hemma eller på restaurang och äter. Men klockan var över ett och vi var oroliga för att restaurangerna skulle hinna stänga innan vi fick lunch. Universitetsområdet borde ha en restaurang, tänkte jag, som har pluggat i Perugia, vilken är en universitetsstad med bl.a. ett universitet för utlänningar – L’Università per Stranieri. (http://www.unistrapg.it/en)

Vi hittade en stor, fin restaurang på området. Äntligen mat. ”Tyvärr, vi stänger nu", sa kyparen, ”men ni måste ändå vara studenter här för att äta här.” Cykelhjälmar, leriga skor och byxben avslöjade väl oss. Han hänvisade till något ställe som vi inte hittade, men efter en stunds cirklande i stan fick vi syn på en skylt som visade att det borde vara en restaurang av något slag där … fast det var ju en tobaksaffär …?

Vi gick tveksamt in – det såg verkligen inte ut som om det fanns restaurangmat i butiken … ”Ni ska fortsätta in dit”, sa expediten och pekade inåt, och liksom till ett rum som inte syntes bakom tobaksaffären. Där satt det gäster som hade avslutat sin lunch, men vi blev, trots att vi kom lite för sent för lunchserveringen och var leriga om fötter och ben, vänligt omhändertagna och fick beställa. En liten antipasto-buffé fanns att ta av och en liten ostdessert-buffé dessutom. Jag minns att jag beställde plin al burro e salvia (små, fyllda pastakuddar, med smör och salvia) och tänkte att det är fantastiskt att något så enkelt kan smaka såååå underbart! En av de bästa luncher jag och syrran har haft på våra resor! En halv karaff vin till gjorde susen och efter en kaffe var vi rätt pigga igen. Pollenzo och det som gömde sig innanför tobaksaffären blev små pärlor.

Men det blev en rätt dyr taxi sen till tryffel-företaget. Backarna dit verkade lite väl många och långa för att vi skulle orka cykla.

Anna

PS. Ser att jag saknar bilder på viktiga saker … men syrran är söt … och viktig! DS.