Kungens jaktstuga

En av Vittorio Emmanuele-kungarna, förälskad i naturen i Medelhavsalperna, byggde sig en jaktstuga där. Om han faktiskt jagade eller vad han jagade vet jag inte. Kanske var det sådana här, camosci (bergsgetter), men säkert finns det andra djur värda att jaga i landskapet. 

Jaktstugan, ligger i en av friskt smältvatten glittrande grön paradisliknande dal, där vita kor betar och kalvar diar, sover, leker. En av våra manliga gäster sa hänförd: ”Det är som Guds försyn - det är nästan så en börjar gråta.” 

Dalen är omgärdad av berg som leder stigar åt andra håll och andra rifugi (övernattningsställen) där det naturligtivis också finns bar- och matservering. Många tar sig hit och har stället som bas för att göra dagsvandringar uppåt och runt omkring. 

På väg dit hänger gullregnen, en bra bit in på sommaren, fortfarande försommargula. Bergsluften svalkar och smältvatten tränger igenom på ställen som bortsmältningen av vinterns tunga snö har misshandlat och ställt till det för. Leden har här och var blivit lite trixig att ta sig fram på. Man vill inte snubbla på stenarna, bli blöt om fötterna, eller ramla ner för branten.

Kungens jaktstuga är alltså idag en rifugio och serverar robust bergsmat. 

Lunchen kan t.ex. bestå av polenta (majs-”gröt”) och salsiccia (korv) – inte dumt – med en till utseendet enkel, men mycket god, tiramisù (ni vet, savoiardkex, mascarpone, kaffe, etc) till efterrätt. 

Personalen är alltid himla gullig och trevlig och brukar bjuda på en stärkande digestivo för matsmältningen. (I Italien är faktiskt ”matsmältningen”  inte helt sällan ett samtalsämne” :)) Malörtlikören, Genepy, är minsann riktigt god. 

Salute!

Anna