Vår, teater, salamino och saltad nota på en och samma gång

Jag har inte skrivit på ett par veckor. Har varit influensakrasslig tror jag eftersom det har tagit alldeles för lång tid att bli bra, och jag har haft en faslig massa att göra och … gissar att våren kom till Piemonte redan när jag blev sjuk! En kompis i grannregionen lade in den här underbara vårbilden på Facebook för ett par veckor sen. Jag är fortfarande sjuk – avundsjuk! Men det bästa med att våren är där är att också sommaren ska komma tätt på därefter och jag får åka ner och ta hand om gäster. 

Men våren är härlig i Piemonte. Jag minns en påskvecka när vi var ute på upptäcktsfärd bland vandringslederna Helene och jag. Det är ju viktigt att hinna fram till någon by åtminstone till lunchtid. Efter ungefär två timmars vandring genom vinodlingar, hasselnötsträd och poppel nådde vi fram till byn som var målet för vandringen. Det var lugnt och tyst och två intilliggande restauranger var öppna. I den ena satt det gäster, i den andra var det tomt, men det fanns bord och stolar ute i solen. Det var en fantastisk vårdag och trots att vi hade gått och gått och gått i solen kunde vi inte få nog.

Ägaren till restaurangen fick syn på oss och började sitt skådespel. Det såg ut som om han hellre hade velat stå på scen med Dario Fo (skådespelare, manusförfattare, regissör och nobelpristagare i litteratur) eller Roberto Benigni (Oscars-belönad för rollen i La vita è bella). Med starkt teatraliska gester erbjöd han oss att sitta vid ett bord i solen, grejade, pratade på älskvärt som om han gjorde sitt livs roll som den överdrivet perfekte servitören och arrangerade så att det skulle bli precis så mycket sol vi ville ha på oss. Han frågade vad vi ville ha att dricka. Jag mumlade något till syrran om ett glas Barbera och vips stod han hos oss med en flaska riktigt fin Barbera och sa att han nyss hade tagit ett glas av den till sig själv. Sen hällde han upp var sitt glas till oss, lämnade flaskan kvar på bordet och gestikulerade fram att vi inte behövde dricka den men om, utifall vi blev sugna på ett glas till, så … 

Sen gav han oss menyn. Vi beställde och medan vi väntade på maten kom han ut till oss, på samma teatraliska manér, med en underbar liten salamino på en liten skärbräda med en lämplig kniv därtill och sa: ”Jag bara sätter den här. Ni behöver inte äta den om ni inte vill! Jag bara sätter den här, men om ni vill ta en bit så står den här. Men ni behöver absolut inte äta den, absolut inte!” Och så bugade han sig nästan ända ner till marken med armgester virvlande omkring oss och gick. Förvirrade var vi över den överambitiösa servicen men kunde väl egentligen inte klaga på den. 

Också ett sätt att salta notan på! Irriterade, men mest roade, hungriga och törstiga, åt vi upp den underbara, oemotståndliga lilla korven … och drack upp det fantastiskt goda vinet. :))

I färd med att snart kyssa damens hand ...

Jag minns inte vad vi beställde för övrigt, mer än att det var mycket gott. 


Anna