En personlig, rolig situation - går den att förmedla?

Vissa saker är svåra att berätta om och eller sätta bilder till. Det är särskilt svårt att berätta om något som är roligt för en själv och förmedla det till andra. Jag ska ändå göra ett försök att berätta och bilderna har inget med berättelsen i sig att göra!

Min syster är en smart, men lite knäpp och rolig kvinna. Hennes spontanitet och rättframhet leder till situationer som blir ganska roliga. Vi är lika varandra på det sättet, men jag tror hon är snäppet vassare på det än vad jag är. Det ska inte missförstås - jag beklagar mig sannerligen inte över det, för vi har haft det så himla roligt bara på grund av det! Jag ska erkänna att jag i och för sig är lättroad.

Vår första resa till Alba för att på allvar se vad vi kunde göra av våra kontakter och idéer tog oss till hotellet som huvudsakligen anlitas för våra gäster. Gianni, receptionschefen, tog emot oss oerhört vänligt och tillmötesgående när vi ville diskutera eventuellt boende för våra grupper. Han skickade med oss en ny förmåga i receptionen, Paolo, för att visa oss de olika typer av rum som fanns så att vi skulle få en god uppfattning om hotellets karaktär. Också Paolo var mycket vänlig. Han hade hockey-frilla och var ganska öppen om sig själv, om hur bra han trivdes bara efter någon månad på hotellet och var han tidigare hade jobbat osv. 

Och så åker vi hiss från översta våningen ner till receptionen och medan vi gör det ställer sig Paolo framför spegeln, drar handen genom sitt hår och säger, som om han redan hade bestämt sig: ”Jag kanske ska raka huvudet?” Jag som då tycker att hockey-frilla är bland det fulaste som finns, ser in i hans spegelbild och tänker att han nog behövde klippa sig, men att ett helrakat huvud väl inte skulle klä just den unge Paolo. Så jag svarar småleende, fullt märkbart inte så övertygad: ”Kanske …” Paolo är lyhörd nog, förstår och skrattar åt min inte så väl dolda ärlighet och upprepar, medan han ler, vad jag har sagt. Helene tycker att situationen är riktigt lustig och senare fnissar vi flera gånger åt det hela.

Året därpå ska vi bo på hotellet. Både Paolo och Gianni är på plats när vi anländer. De kommer ihåg oss och tar emot oss hjärtligt. Men något har skett med Paolo. Han har inte bara glasögon nu utan har klippt sig i en mycket snyggare frisyr. Helene, som har det föregående årets möte i minne och inte kommer på vad hår heter, utropar på italienska: ”Men ditt huvud! Ditt huvud!” Händerna far upp emot hennes eget huvud och hon försöker visa med hela kroppen att … ja, vad vet jag … Hotellchefen och receptionschefen står också innanför receptionsdisken och jag ser hur de drar på munnen och håller sig för att skratta rakt ut. Paolo själv ser också mycket road ut och säger: ”Mitt huvud!? Vaddå mitt huvud!? Är det deformerat eller nåt!?” 

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och det hela kändes lite svårt att förklara även om jag gjorde ett tappert försök och jag har egentligen ingen aning om hur det fungerade. 

Det är fortfarande svårt att förklara och beskriva och förmedla humorn i det, men, som sagt, jag är ju lättroad.

Om någon fattar … snälla, skicka mig en smiley! :))

Anna