De tre årstiderna: Del 1 - Våren

Vivaldi fullbordade året med de fyra årstiderna, men Helene och jag har nöjt oss med de tre i Piemonte. Man upplever dem bäst ute, vandrande eller cyklande bland kullarna.

På våren skimrar det i vitt och ljusrosa av blommande träd. Det finns fruktodlingar av olika slag där det inte växer vin eller hasselnötter. Det tar ett tag till innan hasselnötsträden och vinrankor får grön färg. Men det går att sitta ute till lunch och äta och låta solen rynka skinnet. I Alba doftar det ofta choklad när Ferrero Rocher tillverkar Nutella eller något annat godis.

Vi har provat olika vandringsleder och cyklingsbara vägar för att hitta bra aktiviteter för våra gäster. Rustade med karta tog vi en gång taxi till en led som

skulle föra oss genom Barolo-odlingar till en bokad vinprovning. Kartan togs fram, samtal med en farbror i lokalbefolkningen fördes om var leden faktiskt började och så började vi vandra. Jag studerade kartan ofta och jämförde med hus och natur runt omkring mig. Jo, det kändes rätt. Och så fortsatte vi.

”Ska vi inte ta höger här?”, frågade min syster när vi nådde fram till en liten asfalterad väg. Hon pekade på en skylt som antydde att vi var mycket nära vårt mål. ”Nääe”, sa jag ”kartan visar att vi ska gå åt vänster.” Så vi tog vänster och det stämde så fint med kartan.            

Vi hade trevligt när vi vandrade. Vi pratade med en äldre herre som berättade att det var just päronträd han beskar. Vi följde skyltar som indikerade att vi absolut var på rätt väg, tyckte jag. Vi vandrade på. Det var ganska lerigt efter först en ordentlig vinter och någon veckas ihärdigt regnande veckan innan vi kom till Piemonte. Naturen blev skogigare, små vattendrag dök upp, men något var konstigt för tidsberäkningen stämde inte och vi skulle snart missa vår bokade vinprovning. Kartan stämde ju ändå så väl! Men så stod vi där vid ogenomträngliga busksnår, nedfallna träd och en porlande bäck som inte såg så lätt ut att ta sig över och tänkte att något väl ändå måste vara fel …

Vi valde en annan väg och jag förstod äntligen att vi faktiskt hade gått helt käpprätt åt skogen, både bildligt och bokstavligt talat.  Uppför en lite halkig och lerig, brant backe, mötte vi en gammal, mager farbror med en yxa i handen. Han bekräftade leende att vi hade gått så fel man kan, och så böjde han sig ner, plockade upp en nedblåst gren från något närbeläget träd och yxade till var sin käpp till oss. ”Här har ni! En ekologisk käpp!”

Det visade sig att vi inte hade tagit in på leden ens från början! Vi kom till slut till rätt by, men då hade vi missat vinprovningen med ungefär en och en halv timme. Lunch fick vi dock i byn och därefter skulle vi vandra till en vingård för en annan vinprovning. Med min fulla tillit till kartan … gick vi återigen fel. Min mycket tålmodiga syster, i brist på lokalsinne och med någon sorts kartdyslexi, klandrade mig inte en enda gång.

Vi fick en vinprovning på rätt vingård sen, men sammanlagt den dagen hade vi vandrat i över sex timmar – det skulle inte ha tagit mer än max tre och en halv …

Anna