Kungens jaktstuga

En av Vittorio Emmanuele-kungarna, förälskad i naturen i Medelhavsalperna, byggde sig en jaktstuga där. Om han faktiskt jagade eller vad han jagade vet jag inte. Kanske var det sådana här, camosci (bergsgetter), men säkert finns det andra djur värda att jaga i landskapet. 

Jaktstugan, ligger i en av friskt smältvatten glittrande grön paradisliknande dal, där vita kor betar och kalvar diar, sover, leker. En av våra manliga gäster sa hänförd: ”Det är som Guds försyn - det är nästan så en börjar gråta.” 

Dalen är omgärdad av berg som leder stigar åt andra håll och andra rifugi (övernattningsställen) där det naturligtivis också finns bar- och matservering. Många tar sig hit och har stället som bas för att göra dagsvandringar uppåt och runt omkring. 

På väg dit hänger gullregnen, en bra bit in på sommaren, fortfarande försommargula. Bergsluften svalkar och smältvatten tränger igenom på ställen som bortsmältningen av vinterns tunga snö har misshandlat och ställt till det för. Leden har här och var blivit lite trixig att ta sig fram på. Man vill inte snubbla på stenarna, bli blöt om fötterna, eller ramla ner för branten.

Kungens jaktstuga är alltså idag en rifugio och serverar robust bergsmat. 

Lunchen kan t.ex. bestå av polenta (majs-”gröt”) och salsiccia (korv) – inte dumt – med en till utseendet enkel, men mycket god, tiramisù (ni vet, savoiardkex, mascarpone, kaffe, etc) till efterrätt. 

Personalen är alltid himla gullig och trevlig och brukar bjuda på en stärkande digestivo för matsmältningen. (I Italien är faktiskt ”matsmältningen”  inte helt sällan ett samtalsämne” :)) Malörtlikören, Genepy, är minsann riktigt god. 

Salute!

Anna

Tryffelmiddag

Ja, det kan ju tyckas lite överdrivet att servera tryffel till en hel italiensk middag med antipasto (förrätt), primo piatto (ofta risotto eller pasta), secondo (huvudrätt) och en avslutning med formaggio (ost) med något sött till. Man kan dessutom inleda tillställningen med aptitretare med tryffel. Tanken är fullt möjlig att leka med och innebär ändå olika typer av kombinationer. Till och med till kaffet blir det tryffelsvamp! Till all denna tryffel ska man förstås dricka av vinerna från tryffelns härkomst. 

Det här är ingen avancerad meny med avancerad matlagning och jag kanske inte skulle välja att fullfölja den under en och samma kväll, men kolla här:

Crostini med tryffelkräm av 99 % tryffel, crostini med tapenade (olivröra) med tryffel - drick Langhe Arneis Vigne di Hortensia

Carpaccio med olivolja med tryffel, grillad sparris med parmesankräm med tryffel, frittata  (omelette) med tryffelsalt och zucchini – drick Dolcetto d’Alba Madonna di Como eller fortsätt med Arneis.

Risotto med tryffel, grädde, smör, pecorino (fårost) och lök – drick Dolcetton eller Barbera d’Alba Monpiano.

Helstekt kalvfilé med tryffelsmör och sallad med balsamvinäger med tryffeljuice – drick Langhe Nebbiolo Argante eller Barbaresco San Cristoforo.                                      

  

Robiola av får-och getost med acaciahonung med tryffel – prova med Moscato d’Asti D’Ampess, annars fortsätt på rödvinet från huvudrätten.

Moscato, eller kaffe och chokladtryffel med tryffel!

Buon appetito!

Anna

PS. En del av tryffeldelikatesserna finns hos Grand Deli i Lund, 

Bengtssons Ost i Helsingborg, Systrar och bröder och DOC Piazza i Malmö. 

Vid frågor: info@ciaoalba.se 

Alla dispensa del convento - I klostrets skafferi

Alla dispensa del convento … Kanske ser det ut som ett långt och komplicerat namn på en chark- och ostbutik, men kloster och munkar som kärleksfullt producerar sin egen mat och fyller skafferiet med bara det ursprungliga och bästa, står som goda symboler för den här delikatessbutikens strävan. 
           

Butiksinnehavarna Rita och Pippo driver butiken med varor av högsta kvalitet. Varans ursprunglighet och frihet från kemiska tillsatser är viktiga att ta hänsyn till vid egna inköp och försäljning. Förändras bara något litet i produktionen för en vara känner de båda det omedelbart på smaken, och är de då inte nöjda med den letar de strax upp en annan producent med

en vara som är likvärdig den ursprungliga. 

Bara det bästa är gott nog! Här hittar man den bästa lufttorkade skinkan, den bästa lagrade salamin, den bästa toman, det bästa … allt. 

(Lite förbryllande är det med begreppet för osten, men tuma är en liten rund ost i Piemonte och toma är en större rund ost, enligt Pippo.) 


Kanske finns här några av Albas bästa människor också. Rita förmedlar en verklig mänsklig värme – henne känner jag en sann samhörighet med  – och Pippo, systersonen är en snäll, hjälpsam spillevink, som har koll på läget vad gäller både ostar och korvar och allt möjligt annat. Pippo har arbetat med ostproduktion och har showat ute på Via Maestra under marknadsdagarna med hur man klyver en hel 
parmesanost i mindre bitar, som i ett trollslag.

 

Båda har varit involverade i Slow Food-rörelsen (www.slowfood.se/) och Pippo är det fortfarande. De döljer inte i butiken vad de inte har röstat på politiskt och är överens om att Berlusconi är en pajas och en ren och skär skam för Italien. Vad gott har han gjort?

Jag köper alltid hem flera salamikorvar - älskar den tillplattade lagrade, lite torrare - och ett par ostar med mig hem därifrån. Robiolan, som syns i det här inläggets andra bild, och som är gjord av ko-, får- och getmjölk, är ett måste till både mig och dottern. Kanske slinker en burk helt kemikaliefritt tillbehör med osten ner i påsen. Den absolut bästa prosciutto crudo (lufttorkade skinkan) får också plats i resväskan. 


Hos Rita och Pippo får man bara det bästa …


Anna

Slott och kojor och så en skvätt konst och vin

Nästan varje kulle har smyckats med ett slott, men från början inte främst för skönhets eller syns skull. Det har genom historien förstås varit viktigt att försvara landområden för fientligt främmande folk och självklart går sådana att upptäcka lite snabbare om man har utsikt högt uppifrån. Många av dem är byggda redan på 900-talet men har byggts om kontinuerligt och har inget kvar av sin ursprungliga arkitektur. De pysslas om än idag och är välhållna nog för att ta emot besökare. Andra har inte restaurerats i samma omfattning och står mer som minnesmärken för en svunnen tid.

Några ser ut som medeltida sagoslott ...





Slott i repris ovan


Något är Verseilles-inspirerat och byggt i början på 1700-talet

I konstrast till de, någon gång storslagna byggnadsprojekten, står skjul och kapell, vilka en gång har stått som skydd för de djur som har betat i markerna och de människor som har tagit hand om dem i ur och skur. Har man någon gång upplevt någon av de hagelskurar som så plötsligt kan vräka ner i området förstår man hur viktiga de har varit. När marken har övertagits av vinodlingar får de ofta stå kvar.

Patina ...

Slotten är arkitektoniska konstverk i sig, men många av dem innehåller också underbar, dekorativ och förskönande konst på väggar och i tak. Det kanske man i och för sig förväntar sig men ute bland vinodlingarna kan man faktiskt oväntat hitta det här!

Varför inte avsluta rundturen bland slott och kojor i en av slottens vinkällare med en trevlig vinprovning!?

Just här provas enbart Barolo-viner. Cristiana är mycket vänlig och kunnig.

Hejdå!

Anna











 



Hitta egna pärlor att cykla till - kanske Pollenzo?

Det finns många trevliga cykelsträckor bland kullarna, från en vingård till en annan, från en by till en annan. Våra cykel-resenärer har verkligen uppskattat sin vistelse i Piemonte och hittat egna pärlor. 


Vi skulle utforska området lite och tänkte kombinera det med att ta oss till företaget som vi numera importerar tryffelprodukter ifrån. Om jag skrev för en tid sen att vi har gått vilse men varit rätt ute och cyklat, så kan jag avslöja att vi också har varit ute och cyklat … så fel … så fel … Vår cykeluthyrare i Alba sa att det var fint att ta sig till tryffel-företaget en rätt lång omväg längs floden. Den sträckan är inte så kuperad och vi tänkte att det skulle bli en fin cykeltur.


Det hade regnat en tid innan vi kom dit (tror det var samma vår vi vandrade vilse) så när vi lämnade de små asfalterade och grusade vägarna in till cykelstigen längs floden blev det ganska jobbigt. Terrängen var inte särskilt tillmötesgående. Vissa snuttar gick det inte att cykla igenom, så vi fick dra oss och cyklarna i gyttjan istället. Andra delar var omlagda och otydligt markerade och ledde oss åt fel riktning.

Varken jag eller Helene var i så särskilt god fysisk form då egentligen och Helene var dessutom ganska förkyld. Det var lunchtid och energin var verkligen helt slut. Men så stod vi vid ett vägskäl plötsligt som sa att vi var bara en kilometer från Pollenzo på asfalterad väg. Pollenzo är idag känd för att Slow Food-organisationens (http://www.slowfood.com) universitet är beläget där. (http://www.unisg.it/welcome_eng.lasso)

Väl i Pollenzo verkade det helt dött. Fast så ser det ju faktiskt ut under lunchtid – alla är hemma eller på restaurang och äter. Men klockan var över ett och vi var oroliga för att restaurangerna skulle hinna stänga innan vi fick lunch. Universitetsområdet borde ha en restaurang, tänkte jag, som har pluggat i Perugia, vilken är en universitetsstad med bl.a. ett universitet för utlänningar – L’Università per Stranieri. (http://www.unistrapg.it/en)

Vi hittade en stor, fin restaurang på området. Äntligen mat. ”Tyvärr, vi stänger nu", sa kyparen, ”men ni måste ändå vara studenter här för att äta här.” Cykelhjälmar, leriga skor och byxben avslöjade väl oss. Han hänvisade till något ställe som vi inte hittade, men efter en stunds cirklande i stan fick vi syn på en skylt som visade att det borde vara en restaurang av något slag där … fast det var ju en tobaksaffär …?

Vi gick tveksamt in – det såg verkligen inte ut som om det fanns restaurangmat i butiken … ”Ni ska fortsätta in dit”, sa expediten och pekade inåt, och liksom till ett rum som inte syntes bakom tobaksaffären. Där satt det gäster som hade avslutat sin lunch, men vi blev, trots att vi kom lite för sent för lunchserveringen och var leriga om fötter och ben, vänligt omhändertagna och fick beställa. En liten antipasto-buffé fanns att ta av och en liten ostdessert-buffé dessutom. Jag minns att jag beställde plin al burro e salvia (små, fyllda pastakuddar, med smör och salvia) och tänkte att det är fantastiskt att något så enkelt kan smaka såååå underbart! En av de bästa luncher jag och syrran har haft på våra resor! En halv karaff vin till gjorde susen och efter en kaffe var vi rätt pigga igen. Pollenzo och det som gömde sig innanför tobaksaffären blev små pärlor.

Men det blev en rätt dyr taxi sen till tryffel-företaget. Backarna dit verkade lite väl många och långa för att vi skulle orka cykla.

Anna

PS. Ser att jag saknar bilder på viktiga saker … men syrran är söt … och viktig! DS.

Att bo

Folk måste ju bo. Vill man bo utanför stan finns det många mysiga hotell och agriturismi i byar och vingårdar. Vår filosofi för våra resepaket är att våra gäster får en kick av naturen och byarna under dagen, men kan gå ut i kvällslivet på caféer och restauranger i stan utan att behöva ta en taxi hem till något agriturismo flera kilometer utanför stan. 

Hur väljer man då hotell? Är de dyrare och lyxigare bättre att bo på? Vi har valt efter karaktär och trevliga människor. Ibland kan nog t o m enkla hotell upplevas som bättre än dyra just för att atmosfären och människorna är viktiga. 

Populärt vincafé i Alba vid ett av de äldsta medeltida husen

Syrran och jag gjorde ett besök på ett 4-stjärnigt, relativt nybyggt och modernt hotell som vi hade i åtanke att också kunna anlita, men vi tittade på varandra när vi gick ut därifrån till våra väntande cyklar och Helenes blick sa att hon och jag var helt överens. Jag tror t o m att jag öppnade munnen först sen och sa: ”Det var det fulaste, kallaste, tråkigaste, ”blip” (=svordom) hotell jag har sett. Kommer aldrig att vilja att våra gäster ska bo där!” 

Alla uppskattar vi olika saker. När kunder ringer och ber oss hjälpa till med hotellbokningar är det 2-4-stjärniga hotell, pensionat och agriturismi vi har anlitat. De enklaste har i alla fall vänlig personal och något personligt över sig. Det 4-stjärniga vi anlitar till våra paket är lite retro, men det har karaktär och atmosfär och personalen är proffsig, mycket vänlig och varm. Frukosten är riktigt bra och ger både goda, nyttiga och många alternativ. 

Enkelt, men med vänliga signoror!

Ett hotell som jag själv ofta har bott på drivs av signora Luciana. Det är kitschigt, utan air conditioning, fast charmigt! Framförallt är la signora och hennes anställda rara och tillmötesgående, särskilt signor Maurizio, som nog tar hand om alla hotellets sysslor. En gång var han t o m signoran! Helene och jag hade aldrig träffat signora Luciana och skulle lämna hotellet och gick till receptionen där Maurizios hustru befann sig. Hon ville inte ta betalt utan sa att vi måste betala till la signora. ”Var är hon?” undrade vi. ”Hon gick nyss till rummen för att städa.” ”Jamen”, sa vi, som precis hade mött hennes man i trappan upp till rummen, ”det var ju signor Maurizio … ” ”Ja, ja!” utbrast hon. ”Det är han! Det är han!” Förbryllande och komiskt på en och samma gång - signor Maurizios uppenbarelse är långt ifrån en signoras … 

Den verkliga signoran blev däremot så glad över att se mig och min väninna förra året att hon önskade oss välkomna med en flaska spumante och sen fick andra inbokade vänner till oss också en välkomstspumante. Marknadsföring … ? Ja, trevlig marknadsföring!

Ett annat hotell ligger på andra våningen över ett konditori. Inget saknas i rummen även om de är spartanska, men hotellets lilla förtjusande frukostrum ligger i direkt anslutning till caféet på bottenvåningen! Det doftar alltid gott av kaffe i huset just därför och bakverken är moderna, vackra och ser verkligen syndigt smaskiga ut.

Det är karaktär och människor som gör det! - tycker jag och syster i alla fall!

Anna