Äntligen sommar … och jag ska till Alba!

Jag önskade ju för ett bra tag sen 
att sommaren skulle raska på och det gjorde den faktiskt! Nu står jag här med resväskan i vardagsrummet, kläder (vilka ska med?) på fåtöljer runt omkring , kartor, kom-ihåg-lista, program, pass, flygbiljetter … 
Jag packar alltid i vardagsrummet. Det varar för det mesta långt in på natten, eftersom jag in emellan måste göra annat jag kommer på: Visstja, skulle ju färga håret! Just det, det där borde nog strykas! Måla naglarna? Stoppade jag i pincetten och rakhyveln? Kanske kan jag ta en paus och titta lite på den där filmen …? Men Herre Gud, jag har ju glömt packa ner fönen och sandalerna! 

Sådär håller jag på, men till syvende och sist är allt nerpackat. När jag sen packar upp i Alba visar det sig förstås att jag har glömt att packa ner nåt och packat ner nåt för mycket. Förra året fick jag betala för 4 kg övervikt på Kastrup när jag skulle resa ner! Jag lyckades däremot ta mig hem med ett halvt kilos marginal till smärtgränsen för vad som var tillåtet, hur nu det gick till. 

Den här gången följer den vuxna, unga dottern med mig. Hon har aldrig varit just där tidigare och hon ska följa med mig på alla förberedande utflykter på cykel och till fots innan gästerna kommer. Det ska bli intressant och se hur uthållig hon är! Hon fnyser på näsan åt vandring – vad är det för vits att ta sig runt till fots och uppför kämpiga backar eller berg eller så? Och ska jag verkligen inte ta med mig bikini? Tänk om vi vill gå och bada i en pool någonstans? (Det vill vi inte – vi kommer inte att ha tid …) Men jag tror att vi kommer att ha riktigt kul tillsammans vad vi än gör. Vi har båda ett gott mått humor och kan skratta åt det lilla.


Imorgon eftermiddag är vi framme. Då ska vi besöka Rita och Pippo, säga hej till cykeluthyrarna, ringa Paolo och Monica och ett par andra kontakter. Vi kommer antagligen att sätta oss på Piazza Savona och känna på atmosfären där. Kanske hinner vi också med Vincafé, kolla av några butiker och till sist på kvällen gå och äta någonstans. 


Var ska vi äta middag?  Det skulle kunna bli en pizza hos den ryktesvis stenrike lille farbrorn och hans stora hustru, eller lamm hos hans son i en restaurang ett kvarter bort. Hm … det tål att tänka på …

A presto!

Anna

En personlig, rolig situation - går den att förmedla?

Vissa saker är svåra att berätta om och eller sätta bilder till. Det är särskilt svårt att berätta om något som är roligt för en själv och förmedla det till andra. Jag ska ändå göra ett försök att berätta och bilderna har inget med berättelsen i sig att göra!

Min syster är en smart, men lite knäpp och rolig kvinna. Hennes spontanitet och rättframhet leder till situationer som blir ganska roliga. Vi är lika varandra på det sättet, men jag tror hon är snäppet vassare på det än vad jag är. Det ska inte missförstås - jag beklagar mig sannerligen inte över det, för vi har haft det så himla roligt bara på grund av det! Jag ska erkänna att jag i och för sig är lättroad.

Vår första resa till Alba för att på allvar se vad vi kunde göra av våra kontakter och idéer tog oss till hotellet som huvudsakligen anlitas för våra gäster. Gianni, receptionschefen, tog emot oss oerhört vänligt och tillmötesgående när vi ville diskutera eventuellt boende för våra grupper. Han skickade med oss en ny förmåga i receptionen, Paolo, för att visa oss de olika typer av rum som fanns så att vi skulle få en god uppfattning om hotellets karaktär. Också Paolo var mycket vänlig. Han hade hockey-frilla och var ganska öppen om sig själv, om hur bra han trivdes bara efter någon månad på hotellet och var han tidigare hade jobbat osv. 

Och så åker vi hiss från översta våningen ner till receptionen och medan vi gör det ställer sig Paolo framför spegeln, drar handen genom sitt hår och säger, som om han redan hade bestämt sig: ”Jag kanske ska raka huvudet?” Jag som då tycker att hockey-frilla är bland det fulaste som finns, ser in i hans spegelbild och tänker att han nog behövde klippa sig, men att ett helrakat huvud väl inte skulle klä just den unge Paolo. Så jag svarar småleende, fullt märkbart inte så övertygad: ”Kanske …” Paolo är lyhörd nog, förstår och skrattar åt min inte så väl dolda ärlighet och upprepar, medan han ler, vad jag har sagt. Helene tycker att situationen är riktigt lustig och senare fnissar vi flera gånger åt det hela.

Året därpå ska vi bo på hotellet. Både Paolo och Gianni är på plats när vi anländer. De kommer ihåg oss och tar emot oss hjärtligt. Men något har skett med Paolo. Han har inte bara glasögon nu utan har klippt sig i en mycket snyggare frisyr. Helene, som har det föregående årets möte i minne och inte kommer på vad hår heter, utropar på italienska: ”Men ditt huvud! Ditt huvud!” Händerna far upp emot hennes eget huvud och hon försöker visa med hela kroppen att … ja, vad vet jag … Hotellchefen och receptionschefen står också innanför receptionsdisken och jag ser hur de drar på munnen och håller sig för att skratta rakt ut. Paolo själv ser också mycket road ut och säger: ”Mitt huvud!? Vaddå mitt huvud!? Är det deformerat eller nåt!?” 

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och det hela kändes lite svårt att förklara även om jag gjorde ett tappert försök och jag har egentligen ingen aning om hur det fungerade. 

Det är fortfarande svårt att förklara och beskriva och förmedla humorn i det, men, som sagt, jag är ju lättroad.

Om någon fattar … snälla, skicka mig en smiley! :))

Anna

Man väljer själv, helt enkelt!

Jag föreställde mig att de som valde att resa till våra (alltså CiaoAlbas) resepaket, tänkte att de skulle ta några veckors bilande, eller luffande i Europa. Ett av våra paket i Alba skulle då kunna vara skönt att stanna till vid för något lite mera varaktigt och ordnat, aktivt och tryggt som ett tydligt mål och inslag i rundresan. 

Vill man ha hjälp med att planera rundresan innanför Italiens gränser och boka hotell och liknande jobbar vi också för det. Det finns så mycket att göra och se! De gästerna har vi hittills inte haft. De flesta har valt att flyga till Milano eller Bergamo för att spendera fem aktiva dagar i Alba. 

September och oktober drar gäster för cykling och vandring på egen hand. Men för det mesta vill våra gäster att vi ändå sätter ihop ett program till dem. Vi har t.o.m. bokat bord på restaurangerna för varje kväll under hela vistelsen för somliga och födelsedagsmiddagar och , ja … allt möjligt! Men det är gästerna som väljer aktiviteter och tema. Även om vin kan tänkas vara i fokus kanske det är annat som resenärerna själva har önskemål att få koncentrera sig på.

Det fina med Piemonte är att regionen har så mycket att erbjuda. Man kan vandra i Medelhavsalperna på sommaren och vandra och cykla över hela resten av regionen under vår, sommar och höst. 

Det finns fantastiska vandringsleder genom all möjlig slags natur. Förutom bergen finns det delar av regionen som är välputsade med vackert anlagda vinodlingar, andra delar är vildare. De uppskattade nationalparkerna bidrar till den möjligheten.

Kolla vår hemsida! Hör av er om ni har frågor kring vad vi kan göra för er eller någon ni känner - från det lilla till det stora!

Ååhh, nu längtar jag ner dit igen … Måtte sommaren raska på!

Anna

Vår, teater, salamino och saltad nota på en och samma gång

Jag har inte skrivit på ett par veckor. Har varit influensakrasslig tror jag eftersom det har tagit alldeles för lång tid att bli bra, och jag har haft en faslig massa att göra och … gissar att våren kom till Piemonte redan när jag blev sjuk! En kompis i grannregionen lade in den här underbara vårbilden på Facebook för ett par veckor sen. Jag är fortfarande sjuk – avundsjuk! Men det bästa med att våren är där är att också sommaren ska komma tätt på därefter och jag får åka ner och ta hand om gäster. 

Men våren är härlig i Piemonte. Jag minns en påskvecka när vi var ute på upptäcktsfärd bland vandringslederna Helene och jag. Det är ju viktigt att hinna fram till någon by åtminstone till lunchtid. Efter ungefär två timmars vandring genom vinodlingar, hasselnötsträd och poppel nådde vi fram till byn som var målet för vandringen. Det var lugnt och tyst och två intilliggande restauranger var öppna. I den ena satt det gäster, i den andra var det tomt, men det fanns bord och stolar ute i solen. Det var en fantastisk vårdag och trots att vi hade gått och gått och gått i solen kunde vi inte få nog.

Ägaren till restaurangen fick syn på oss och började sitt skådespel. Det såg ut som om han hellre hade velat stå på scen med Dario Fo (skådespelare, manusförfattare, regissör och nobelpristagare i litteratur) eller Roberto Benigni (Oscars-belönad för rollen i La vita è bella). Med starkt teatraliska gester erbjöd han oss att sitta vid ett bord i solen, grejade, pratade på älskvärt som om han gjorde sitt livs roll som den överdrivet perfekte servitören och arrangerade så att det skulle bli precis så mycket sol vi ville ha på oss. Han frågade vad vi ville ha att dricka. Jag mumlade något till syrran om ett glas Barbera och vips stod han hos oss med en flaska riktigt fin Barbera och sa att han nyss hade tagit ett glas av den till sig själv. Sen hällde han upp var sitt glas till oss, lämnade flaskan kvar på bordet och gestikulerade fram att vi inte behövde dricka den men om, utifall vi blev sugna på ett glas till, så … 

Sen gav han oss menyn. Vi beställde och medan vi väntade på maten kom han ut till oss, på samma teatraliska manér, med en underbar liten salamino på en liten skärbräda med en lämplig kniv därtill och sa: ”Jag bara sätter den här. Ni behöver inte äta den om ni inte vill! Jag bara sätter den här, men om ni vill ta en bit så står den här. Men ni behöver absolut inte äta den, absolut inte!” Och så bugade han sig nästan ända ner till marken med armgester virvlande omkring oss och gick. Förvirrade var vi över den överambitiösa servicen men kunde väl egentligen inte klaga på den. 

Också ett sätt att salta notan på! Irriterade, men mest roade, hungriga och törstiga, åt vi upp den underbara, oemotståndliga lilla korven … och drack upp det fantastiskt goda vinet. :))

I färd med att snart kyssa damens hand ...

Jag minns inte vad vi beställde för övrigt, mer än att det var mycket gott. 


Anna

Kungens jaktstuga

En av Vittorio Emmanuele-kungarna, förälskad i naturen i Medelhavsalperna, byggde sig en jaktstuga där. Om han faktiskt jagade eller vad han jagade vet jag inte. Kanske var det sådana här, camosci (bergsgetter), men säkert finns det andra djur värda att jaga i landskapet. 

Jaktstugan, ligger i en av friskt smältvatten glittrande grön paradisliknande dal, där vita kor betar och kalvar diar, sover, leker. En av våra manliga gäster sa hänförd: ”Det är som Guds försyn - det är nästan så en börjar gråta.” 

Dalen är omgärdad av berg som leder stigar åt andra håll och andra rifugi (övernattningsställen) där det naturligtivis också finns bar- och matservering. Många tar sig hit och har stället som bas för att göra dagsvandringar uppåt och runt omkring. 

På väg dit hänger gullregnen, en bra bit in på sommaren, fortfarande försommargula. Bergsluften svalkar och smältvatten tränger igenom på ställen som bortsmältningen av vinterns tunga snö har misshandlat och ställt till det för. Leden har här och var blivit lite trixig att ta sig fram på. Man vill inte snubbla på stenarna, bli blöt om fötterna, eller ramla ner för branten.

Kungens jaktstuga är alltså idag en rifugio och serverar robust bergsmat. 

Lunchen kan t.ex. bestå av polenta (majs-”gröt”) och salsiccia (korv) – inte dumt – med en till utseendet enkel, men mycket god, tiramisù (ni vet, savoiardkex, mascarpone, kaffe, etc) till efterrätt. 

Personalen är alltid himla gullig och trevlig och brukar bjuda på en stärkande digestivo för matsmältningen. (I Italien är faktiskt ”matsmältningen”  inte helt sällan ett samtalsämne” :)) Malörtlikören, Genepy, är minsann riktigt god. 

Salute!

Anna

Tryffelmiddag

Ja, det kan ju tyckas lite överdrivet att servera tryffel till en hel italiensk middag med antipasto (förrätt), primo piatto (ofta risotto eller pasta), secondo (huvudrätt) och en avslutning med formaggio (ost) med något sött till. Man kan dessutom inleda tillställningen med aptitretare med tryffel. Tanken är fullt möjlig att leka med och innebär ändå olika typer av kombinationer. Till och med till kaffet blir det tryffelsvamp! Till all denna tryffel ska man förstås dricka av vinerna från tryffelns härkomst. 

Det här är ingen avancerad meny med avancerad matlagning och jag kanske inte skulle välja att fullfölja den under en och samma kväll, men kolla här:

Crostini med tryffelkräm av 99 % tryffel, crostini med tapenade (olivröra) med tryffel - drick Langhe Arneis Vigne di Hortensia

Carpaccio med olivolja med tryffel, grillad sparris med parmesankräm med tryffel, frittata  (omelette) med tryffelsalt och zucchini – drick Dolcetto d’Alba Madonna di Como eller fortsätt med Arneis.

Risotto med tryffel, grädde, smör, pecorino (fårost) och lök – drick Dolcetton eller Barbera d’Alba Monpiano.

Helstekt kalvfilé med tryffelsmör och sallad med balsamvinäger med tryffeljuice – drick Langhe Nebbiolo Argante eller Barbaresco San Cristoforo.                                      

  

Robiola av får-och getost med acaciahonung med tryffel – prova med Moscato d’Asti D’Ampess, annars fortsätt på rödvinet från huvudrätten.

Moscato, eller kaffe och chokladtryffel med tryffel!

Buon appetito!

Anna

PS. En del av tryffeldelikatesserna finns hos Grand Deli i Lund, 

Bengtssons Ost i Helsingborg, Systrar och bröder och DOC Piazza i Malmö. 

Vid frågor: info@ciaoalba.se 

Alla dispensa del convento - I klostrets skafferi

Alla dispensa del convento … Kanske ser det ut som ett långt och komplicerat namn på en chark- och ostbutik, men kloster och munkar som kärleksfullt producerar sin egen mat och fyller skafferiet med bara det ursprungliga och bästa, står som goda symboler för den här delikatessbutikens strävan. 
           

Butiksinnehavarna Rita och Pippo driver butiken med varor av högsta kvalitet. Varans ursprunglighet och frihet från kemiska tillsatser är viktiga att ta hänsyn till vid egna inköp och försäljning. Förändras bara något litet i produktionen för en vara känner de båda det omedelbart på smaken, och är de då inte nöjda med den letar de strax upp en annan producent med

en vara som är likvärdig den ursprungliga. 

Bara det bästa är gott nog! Här hittar man den bästa lufttorkade skinkan, den bästa lagrade salamin, den bästa toman, det bästa … allt. 

(Lite förbryllande är det med begreppet för osten, men tuma är en liten rund ost i Piemonte och toma är en större rund ost, enligt Pippo.) 


Kanske finns här några av Albas bästa människor också. Rita förmedlar en verklig mänsklig värme – henne känner jag en sann samhörighet med  – och Pippo, systersonen är en snäll, hjälpsam spillevink, som har koll på läget vad gäller både ostar och korvar och allt möjligt annat. Pippo har arbetat med ostproduktion och har showat ute på Via Maestra under marknadsdagarna med hur man klyver en hel 
parmesanost i mindre bitar, som i ett trollslag.

 

Båda har varit involverade i Slow Food-rörelsen (www.slowfood.se/) och Pippo är det fortfarande. De döljer inte i butiken vad de inte har röstat på politiskt och är överens om att Berlusconi är en pajas och en ren och skär skam för Italien. Vad gott har han gjort?

Jag köper alltid hem flera salamikorvar - älskar den tillplattade lagrade, lite torrare - och ett par ostar med mig hem därifrån. Robiolan, som syns i det här inläggets andra bild, och som är gjord av ko-, får- och getmjölk, är ett måste till både mig och dottern. Kanske slinker en burk helt kemikaliefritt tillbehör med osten ner i påsen. Den absolut bästa prosciutto crudo (lufttorkade skinkan) får också plats i resväskan. 


Hos Rita och Pippo får man bara det bästa …


Anna